Om tynande träningslust, träningsförbud och en hel massa rastlöshet
Efter en riktigt bra träningssommar där jag framförallt hade lagt ner mycket tid på att komma igång med springandet och sedan också förbättra tider och teknik hände något när jobb och vardag började igen.
Det brukar förvisso vara lite gnissligt att gå från lata sommardagar där tränandet många gånger hade varit dagens stående punkt till att få in träning bland alla andra saker som ska, bör och måste göras.
Skillnaden det här året var att jag aldrig riktigt fick upp farten!
Mycket handlar om att jag tidigt in på höstterminen fick en förkylning som var riktigt vidrig och som golvade mig fullständigt. En förkylning som liksom satt kvar i kroppen även efter jag formellt sett var frisk och åter på jobbet.
Besvikelsen över att jag inte heller kunde springa Tjejmilen som planerat och som skulle vara grand finale på sommarens löpsatsning satte sig också i huvudet. Så summa summarium, en trög träningshöst där det mest har varit tungt att träna med ett undantag, tisdagarnas afrodans som är ren och skär glädje.
Någonstans fanns hos mig att ta höstlovet som en nystart, använda lovet till att vila men också till att planera och styra upp hur och var jag skulle träna.
Men vad händer? Jo veckan innan höstlovet blir jag förkyld....igen!
Till en början är det en rätt okej förkylning och jag jobbar på sista veckan innan lovet med allt som har med jobbet att göra men också kalas för sonen och en kryssning med tjejgänget. Det blir en aning mycket kan man säga och hela höstlovsveckan ligger jag i sjuk i en kombo av förkylning och migrän. (Tack för det!) Inte mycket till planering där inte mest bara överleva och försöka bli frisk.
Går och jobbar efter lovet, känner mig lite dimmig men antar att det beror på att jag nyss har varit sjuk.
På kvällen bryter helvetet ut med feber, feberfrossa och en hosta jag aldrig varit med om tidigare. Diagnos? Lunginflammation! Men på riktigt!
Nu 2 veckor senare börjar jag bli frisk... igen men jag känner mig lätt stressad över att jag egentligen inte är helt frisk och att jag igen... drar igång för tidigt med följd av att jag skulle bli sjuk igen....
För nu tycker jag att det räcker mer än väl!
Ser också att alla förkylningar och migrän anfall under hösten beror på att jag öser på för mycket och för länge, att kroppen inte får tillräcklig återhämtning och vila.
Planen är nu att ta det så lugnt det bara går och att jag ska bli bra mycket bättre på att lyssna på kroppens signaler.
Inte det lättaste när rastlösheten river i kroppen och jag inget annat vill än att få köra ett riktigt hårt pass i gymmet eller gå ut och springa i den bästa av årstider. (Om du frågar mig)
Men med minst 2 veckors träningsförbud från läkaren och med order om att börja träna ytterst försiktigt så lär de där mörsa passen få vänta och någonstans tror jag det finns en mening med det också.
Att jag som gärna kör på behöver bli bättre på att landa här och nu och faktiskt bara ta det lugnt.
Men visst längtar jag nu och det är nog den bästa motivationen som finns, längtan och lust!